
... i sina fina badrockar!

En dag, när Rebecka var ungefär två och ett halvt, var vi ute och gick. Min lilla nyfikna dotter tittade storögt på alla spännande människor som gick förbi. Rätt som det var, fick hon syn på en äldre dam, som var mycket sminkad; blå ögonskugga och färgstarkt läppstift. Rebecka studerade damen länge och väl, pekade på damen, och sade sedan: "De vade clown" (översättning: Det var en clown). Lite besvärad över situationen, försökte jag ignorera lite lagom, sa bara "mm.." lite förstrött. Rebecka, som vill ha starkare och mer översvallande reaktioner på allt hon säger, upprepade då, ännu högre: "Mamma, de VADE Clown!" Damens åsikt om det hela förtäljer inte historien. Vi gick snabbt därifrån.





Julia har alltid haft en egen liten fantasivärld, man vet aldrig riktigt vad som pågår där. Sommaren/hösten 2005, när Julia var strax över 2 år, brukade hon när hon skulle sova, efter det att vi läst saga, sagt godnatt och stängt dörren, ibland smyga upp. Hon öppnade dörren, stor där storögt i dörröppningen till sovrummet och säger: "Det är tigur (tiger) där" och pekar mot sin säng. "Det är tigur, jag rädd". Vi får gå och hämta pappa, så kanske han kan jaga bort tigern, säger jag då. Pappa kom till undsättning; kastade sig på sängen, fångade låtsastigern och slängde ut den genom fönstret. Då blev Julia nöjd, och kunde sova gott hela natten sedan!
På onsdagar brukar det vara leksaksvisningar på dagis. På onsdag morgon, lite brådskande, förelår jag för Julia att hon skall ta med sin nya barbiedocka till leksaksvisningen. "Nej" säger Julia, min bestämda lilla dam. "Vad vill du ha med då?" Undrar mamma lite otåligt. "Något annat dockigt" svarar min kreativa lilla gullunge.

Från och med nu och framåt, kommer jag att publicera en del bebisbilder och bilder från det barnen var små, som jag nyss fått inlagda i min dator. Detta ljuvliga kort är Julia när hon var bebis, och sov en av sina dagliga små skönhetstupplurar. Redan då hade hon massor av underbart, härligt mörkt hår som ni ser. OBS! Det är INTE peruk, alla bilder är autentiska och inte ett dugg retucherade. Det behövs inte på mina söta barn. Ni kan fråga vilken gammal dam som helst som träffade oss i mataffären när Julia var liten - alla kom fram och beundrade henne och hennes ovanligt fantastiska hår. Priset togs nog av en tjej som frågade: "är det en docka" (Julia sov vid tillfället). "Ja, jag är en fullvuxen trebarnsmamma, och här är jag ute och går med min docka i min stora dockvagn".... svarade jag inte, det kom jag på i efterhand!
Här är min fina prinsessa Rebecka igen. Min mellantjej. Hon är en riktig gympatjej, det brukar hon själv säga oxo. Hon har gått på gympa i några år nu, på lördagar. Och det är ju veckans höjdpunkt (en av dem i alla fall)! Men vad är det som säger att man inte kan ha gympa varje dag, var som helst? Inget träd har varit för högt för Rebecka att klättra i, och finns där en lekplats, måste den provlekas. Att gunga högst är alltid lika kul (fast inte för mamma förstås), och cykla bör man göra lite varje dag.
Här är hon igen, min lilla minstatjej, uppe i ett träd inte helt oväntat. Det skall alltid hända saker när hon är med! Plåstret på hennes knä känns på något sätt representativt för hennes livsfilosofi, som verkar vara: kasta dig ut i livet och se vad för spännande och roliga saker det har att erbjuda!

